Av: CassClemmer
Över hela landet dammar folk av sina regnbågshängslen och fyller på med glitter – allt för att samlas under denna månad som är tillägnad att fira HBTQ-gemenskapen. Och även om vi förtjänar att få uppleva glädje över vår existens och överlevnad, har månaden i sig gradvis kommit att handla mer om fester, ”trendig” aktivism från stora företag och regnbågsflaggor överallt än om HBTQ-personers verkliga vardagsliv och kamp.
Pride-rörelsen tog sin början med en svart transkvinna som gjorde motstånd mot polisvåld. Det är där vår rörelse har sitt ursprung – både vår glädje och vår sorg har sitt ursprung i just det ögonblicket. Och ändå, mitt i allt vårt spritdrickande och våra regnbågsinköp på Target, har våra vita, mainstream-samhällen skakat av sig rörelser som Black Lives Matter och Never Again, som om de inte borde ingå i Pride-månaden.
Alltför ofta har jag hört både allierade och andra HBTQ-personer säga att vi inte borde fokusera på de negativa sidorna av livet eftersom Pride är en fest. Men en fest för vem? Visst, vi har kommit långt de senaste åren, men vårt fokus har främst legat på de frågor som berör den cis-manliga, homosexuella, medelklassiga, vita mannen.
Var finns det utrymme att tala om sexism? Var finns det utrymme att tala om rasism? Var finns det utrymme att tala om självmord?
Vi brukar avfärda dessa frågor och hänvisa dem till sina respektive månader, som om Pride inte vore nära kopplat till marginaliseringen av alla grupper.
Pride är splittrad. Vi hyllade Coca-Colas Pride-reklam, samtidigt som vi underlät att kritisera deras orättvisa arbetsförhållanden och det kapitalistiska våldet. Vi sörjer de kändisar som tagit sina egna liv, samtidigt som vi underlåter att inse att självmordsfrekvensen bland transungdomar är ofattbart hög. Vi kastar ”Me Too”-rörelsen åt sidan, samtidigt som jag inte ens kan räkna hur många gånger jag har utsatts för sexuella trakasserier under Pride.
Pride är inte en trygg plats för alla, och vi måste verkligen bli bättre. Det är dags att bryta den vita, cis-manliga, homosexuella mannens dominans och börja kräva att rörelsen prioriterar behoven hos dem som befinner sig i marginalen. För ärligt talat… vem var det egentligen som startade Pride?
Foto: med tillstånd av Pinterest
